Konstens demokratiska rum

Konstateljén inom psykiatrin vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset

”Varje människa är en konstnär”, hävdade Joseph Beuys, en av 1900-talets största konstnärer. Som professor i skulptur vid Konstakademien i Düsseldorf avskaffade han konsekvent nog inträdesprov till sin undervisning: alla som ville var välkomna.

Det var en av många interventioner som speglade hans ovannämnda formulering av sitt utvidgade konstbegrepp. Beuys menade att vi alla kan – och bör – vara skapande, och att kreativitet och samhällsengagemang hör ihop. På sätt och vis var han lika mycket filosof och politisk aktivist som konstnär.

Beuys tanke var inte att vi alla ska bli målare, författare eller skådespelare. Han menade att vi tillsammans ska skapa våra jag, våra relationer, våra organisationer – som konstverk. På ett komplementärt sätt menade han att de som är konstnärer ska arbeta praktiskt, i samarbete med andra aktörer i samhället, för att förbättra världen.  

Enligt hans syn har alla mänskliga handlingar en estetisk potential. Varje aktion som en person gör kan vara ett konstverk, om personen själv och omgivningen ser det som ett konstverk. Beuys menade själv att den undervisning han bedrev, i form av föreläsningar med ett vidsträckt vetenskapligt och filosofiskt innehåll, i själva verket var hans främsta konstverk. På många sätt kretsar hans konstnärskap kring idén att konstnärliga principer ska genomsyra samhället. Han tänkte till exempel att konstundervisning skulle erbjudas alla samhällsmedborgare.

Beuys hållning är relevant för verksamheten vid konstateljén inom psykiatrin vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset, även om deltagarna lider av psykiska besvär och ångest, vilket de flesta människor gör, någon gång i livet – den konstnärliga potentialen är lika demokratiskt tillgänglig för alla.

Att kreativ verksamhet och i detta fall bildkonst lindrar ångest finns det en gedigen historisk erfarenhet av. Sedan tiden kring sekelskiftet 1900 har dessutom konst av psykiatriska patienter uppmärksammats och spelat en framträdande roll i konsthistorien. Västvärldens stora psykiatriska institutioner har i olika grad uppmuntrat och använt sig av konstens meningsskapande och läkande kraft när de utformat aktiviteter för inlagda patienter. Det gäller inte minst det psykiatriska sjukhuset Lillhagen i Göteborg, som blev berömt för de så kallade Lillhagenmålarna.

En av de bakomliggande drivkrafterna till konstateljén inom Sahlgrenskas psykiatri har varit att fortsätta traditionen från Lillhagen. En av de undertecknade till denna text, Stefan Karlsson, arbetade där under många år, och den andre, Johannes Nordholm, har i olika sammanhang skrivit om Lillhagenmålarna ur ett konsthistoriskt perspektiv. Sedan 2017, då konstateljén tillkom på Karlssons initiativ och med stöd av Västra Götalandsregionens kulturnämnd, har Karlsson varit dess konstnärlige ledare, och sedan 2018 har Nordholm varit sjukhusets ansvarige.

Under mottot ”Självkritik undanbedes” har patienter som är inlagda på avdelningar inom Psykiatri Affektiva haft tillgång till konstateljén som kreativ oas. Till en början, 2017, fanns konstateljén endast på Sahlgrenska sjukhuset. Mellan 2018 och 2022 fanns två ateljéer, en på Sahlgrenska och en på Östra sjukhuset. Sedan 2022 finns den på Östra sjukhuset, där den är tillgänglig fyra dagar i veckan. Samtidigt som den här texten skrivs, i augusti 2026, skickas ett pressmeddelande om den första utställningen för Galleri Passage, i korridoren på plan 3 i den psykiatriska kliniken på Östra.

Utställningsmontrar har tillverkats och installerats av konstenheten inom Västra Götalandsregionen. Första utställande konstnär är Heba Alakkad.

Vissa patienter, som Heba Alakkad, är redan konstnärer när de kommer i kontakt med konstateljén, men det finns också exempel på patienter som finner vägen till konsten genom erfarenheten här. Flera har blivit antagna på konstskolor och funnit ett livssammanhang i konsten. För andra räcker det att i stunden få koppla bort störande tankar, få distans och perspektiv, eller känna energin från något nytt flöda inom sig.

Citatet ”Varje människa är en konstnär” kan representera en aspekt av vad konstateljén tillför till den psykiatriska vården. Även om aktiviteten utgår från bildkonst innebär den principiellt att deltagaren aktualiseras som ett dynamiskt subjekt, i stället för den medicinska vårdens passiva objekt. Det lustfyllda skapande arbetet kan frigöra nytänkande även på andra plan i livet. Om vi ser varandra som kreativa individer kan nya samtal uppstå, nya vägar öppna sig. Konstateljén inom psykiatrin är både en fri plats för konstnärlig verksamhet och ett rum för meningsbärande samtal om livet och döden. I ett sådant rum är alla lika, alla hierarkier upplösta.

Genom övningar i kollektivt skapande överbryggas också ensamhet och deltagare kan aktiveras genom att gå in sig själva och interagera med andra på samma gång. I ateljén skapas ofta gemensamma konstverk i stort format. Patienter bidrar med sin del och kan stiga in i ett flow där tid och rum upplöses, men de ingår också i en social gemenskap, där de kan få vänner för livet. Andras idéer, reaktioner och reflektioner kan sporra oss vidare eller ge mod att ta en ny riktning.

Patienter, medarbetare och chefer inom psykiatrin har tagit konstateljén till sitt hjärta, och bidrar alla på olika sätt till att upprätthålla och bevara den unika miljön – kanske kan man, med perspektiv från Beuys, se den som ett konstverk i sig?

Stefan Karlsson

Johannes Nordholm

Göteborg 6 aug 2026